REPORTAGE: Sverigefinska folkhögskolan, Haparanda
Med hörseln som (enda) verktyg i Haparanda
Text: Johannes Oscarsson
Foto: Sverigefinska folkhögskolan
I Haparanda har man utbildat ljudtekniker på folkhögskola i snart trettio år och har utflugna tekniker som arbetar med liveljud, radio och i studior i både Sverige, Finland och andra länder. Man har höga ambitioner och en kreativ miljö där konst, musik och teknik sammanflätas – och i Haparanda finns landets enda ljudteknikerutbildning för synskadade. Välkommen till gränsen Haparanda-Torneå!
På gränsen mellan Sverige och Finland, så långt österut man kommer i Sverige, ligger Haparanda. Vid torget ligger ett rejält, vackert gult trähus som huserar Sverigefinska folkhögskolan. Här studerar man både allmänna kurser för gymnasiekompetens och kurser inriktade på olika specialämnen som Bildkonstnär och konst, Singer/Songwriter, Performance art, Inredning, Studiomusiker eller Ljudteknik.
Skolan är stor sett till ytan, det är stora lokaler för verksamheterna. Byggnaden har en konstnärsprägel i allting från inredning till tavlor, med ett brett utbud av konst i olika former tack vare skolans flera konstutbildningar. I huvudentrén möts vi av en korridor till övervåningen där varje vägg är täckt med konst; mattor, tavlor, installationer, skulpturer… Att säga att det är konst överallt vore en underdrift.
Under det tidiga 90-talet startade Richard Andersson ljudteknikutbildningen vid skolan, som fick gott renommé trots sitt blygsamma format – ett inspelningsrum och ett litet kontrollrum inreddes och grundläggande utrustning köptes in. I slutet av 90-talet byggde man ut och har nu ett stort kontrollrum samt två mindre, och två inspelningsrum:
Anton Johansson
– Ett jättelitet, och ett jättestort, berättar Anton Johansson som är kursansvarig och lärare på ljudteknikerutbildningarna. Anton började sin bana som ljudtekniker för 14 år sedan och har själv gått ljudteknikutbildningen vid folkhögskolan 2007 under två år innan han anställdes som lärare.
– Då var Richard ensam lärare och hann inte med att repetera moment för de synskadade, berättar Anton som menar att han hade bra tajming när han gick ut folkhögskolan; skolan behövde då både en tekniker för skolans verksamhet, någon som skötte uthyrning av utrustning samt avlastning av den dåvarande kursledaren. När Richard ville lämna staden blev det en naturlig övergång till att Anton tog över utbildningen.
Vad får folk att söka just till er?
– Länge fanns det inte andra folkhögskoleutbildningar inom ljudteknik, men sedan har vi haft ett gott rykte som spritt sig från person till person. Många av våra deltagare har kommit in på Piteås utbildning, som att vår utbildning varit lite av en sluss in till den högskoleutbildningen. Det är en ganska bra mätpinne för oss; om de har 16 platser och vi kan fylla fem av dem är det bra marknadsföring för oss, säger Anton.
“Sedan kan jag säga att det finns ingen folkhögskola som har en utrustningspark i paritet med vår. ”
– Sedan kan jag säga att det finns ingen folkhögskola som har en utrustningspark i paritet med vår. För att bedriva högkvalitativ utbildning behöver man bra utrustning; det är ju enklare att förstå vad utrustningen gör för skillnad om man faktiskt fått arbeta med fina mikrofoner, säger Anton.
Visst märks den filosofin av i inventarieförteckningen; de flesta folkhögskolor har knappast ett SSL AWS900 som mixerbord i stora kontrollrummet, eller Dynaudio-lyssning med bakväggen täckt av skyline-diffusion. Förmodligen är det få andra folkis-deltagare som får prova på att jobba med Tascam-rullbandspelare på 16 kanaler samtidigt som de oftast jobbar med Pro Tools HDX och har ett flertal hårdvarueffekter till sitt förfogande. Mikrofoner från DPA, Neumann, Milab, Shure, Royer och Manley blandas med Shure, Line Audio, Sennheiser och Electro-Voice. När deltagarna jobbar med liveljud är det det relativt nya systemet från d&b som används, och ersatte ett tidigare från Nexo. Utrustningsnivån har alltså skapliga ambitioner.
Kontrollrummet på folkhögskolan är uppbyggt kring ett SSL AWS 900 och lyssning från Dynaudio och Yamaha.
Praktiskt fokus
Utbildningen är ganska praktiskt inriktad jämfört med högskoleutbildningen i Piteå som man har ett samarbete med, berättar Anton.
– Vi kör teori i början men fokuserar på praktik. Efter första året har deltagarna fått grundkunskaper inom liveljud, studio och lite filmljud. Efter det första året kan man läsa vidare på linjen som ett fördjupningsår, fortsätter Anton.
– Man kanske fördjupar sig mer i mastering, tittar in mer på scenljus om man vill bredda sin livekunskap.
Vilka söker hit?
– Vi vet ju egentligen aldrig hur klasserna ser ut; vi kan ha folk som aldrig sett ett mixerbord eller mikrofon förut, eller sådana som hållit på en hel del själva.
– Utbildningen blir ju individuellt anpassad för varje person som går här; det är också folkhögskolans roll att erbjuda individanpassade studier. Oavsett vilka förkunskaper man har kommer man att komma ut med goda chanser till vidare studier eller jobb, säger Anton och fortsätter.
Niclas Härlin
– Vi har ju sökande från hela Sverige, samt en del från Finland och Ryssland. De som kommer och inte har svenska som modersmål får en liten utmaning i att lära sig svenska; vi gör inte om utbildningen till olika språk.
Under samtalet träffar vi också ljudutbildningens andra lärare, Niclas Härlin – även han en tidigare deltagare i utbildningen som nu varit anställd ett drygt år. Niclas berättar om nyttan av att ha musik- och ljudteknikutbildningar sida vid sida.
– Sett till ett år hos oss, med vår rätt omfattande konsertverksamhet från musikerutbildningen, kommer deltagarna att få sköta deras liveljud och spela in deras projekt i studion samt göra jobb i och utanför Haparanda.
Var hamnar deltagarna efter utbildningen?
– Många kommer in i Piteå för högre studier och sedan har vi folk som kommer rakt in i jobb, säger Niclas och Anton fortsätter.
– Framför allt är det inom liveljud som deltagarna återfinns, och till viss del radio. Studiojobben växer ju inte på träd direkt, och för de deltagarna som vill jobba med studioljud är det nog bra att gå Piteå också – men det beror på vad det är för person, man kan ju knyta bra kontakter och komma in den vägen.
– Främst samarbetar vi med Luleå tekniska universitets ljudutbildning i Piteå, där många av deras lärare föreläser här. Det ger en bra ingång till vidare studier. Vi har också ett gott samarbete med en av Finlands största leverantörer av liveljud som heter Eventworks. Vi samarbetar med dem från år till år beroende på hur vår årskull ser ut. Vi kommer i kontakt med många potentiella arbetsgivare den vägen, berättar Anton.
– En sak som gett mycket är när våra deltagare åker ut och humpar – är bärhjälp – till produktioner från riksteatern, turnéer och liknande för att komma i kontakt med andra i branschen och ställa frågor.
Innehållet på kursen har tagits fram i samråd med LTU efter vad man behöver kunna för att komma in i Piteå, samtidigt som utbildningen ska kunna stå för sig själv också. Jag har använt mina egna kontakter i branschen för att vara inne och peta i vad vi faktiskt utbildar i gällande live, säger Anton.
Utbildning för synskadade
När digitaliseringen slog igenom var det många synskadade tekniker som innan dess arbetat med radio som fick det svårt. En dator är långt mindre taktil än en rullbandare och ett mixerbord. En kollega, själv blind till dåvarande kursledaren, brann för att starta upp en utbildning riktad till synskadade och här integreras de med de seende deltagarna.
– Beroende på hur de kan hantera datorer och liknande är de med på samma lektioner som de andra. Sedan går vi in och repeterar moment med de synskadade deltagarna. Det sker inte på de andra deltagarnas lektionstid, utan schemamässigt pusslar vi för att få samma lokaler tillgängliga, säger Niclas.
“Voiceover är en skärmavläsning som läser upp objektet under muspekaren eller pilar. Med olika kommandon styr man sig runt i programmet med oändligt många genvägar. ”
– När kursen började kring 1996 använde vi ljudprogrammet Sonar och köpte till mjukvara, punktskriftskärm och punktskrift-tangentbord för att få punktskriftstöd för det som fanns på skärmen. Mycket besvärligt och ruskigt dyrt, säger Anton och nämner ett senare EU-projekt som också tog fram speciallösningar som man nu lämnat. Anton och Niclas är betydligt mer nöjd över dagens lösningar:
– Vi såg ett värde i att arbeta med de program som är industristandard i studiobranschen, så vi gick över mer till Avids Pro Tools, säger Anton och Niclas fortsätter.
– I dag kan synskadade arbeta ganska normalt i Pro Tools i Mac-miljö tack vare macOS VoiceOver-funktion. 2010–2011 tog utvecklingen inom synstöd på Mac ordentlig fart, säger Niclas.
Hur fungerar det att arbeta med VoiceOver och Pro Tools?
– Voiceover är en skärmavläsning som läser upp objektet under muspekaren eller pilar. Med olika kommandon styr man sig runt i programmet med oändligt många genvägar. Det finns egna kortkommandon och metoder för att styra vad som läses upp och hur man interagerar. Det ersätter skärmen och muspekaren, säger Niclas.
– När VoiceOver är igång använder man pilarna på tangentbordet för att navigera. Systemet läser upp objektet under pekaren tills man hittat regeln och antingen drar man den upp/ner med pilarna och ett kommando eller matar in siffror för ny nivå.
Var kan man se syndeltagare efter studierna?
– Utbildningen är 2–3 år i stället för 1–2. Var man landar efter utbildningen beror jättemycket på vilken nivå de haft innan, deras utveckling under utbildningen och deras förutsättningar med sin synskada. Två, tre av våra deltagare jobbar nu inom radio. Live är en svår miljö som de också får testa på, men vi har ingen som vi vet arbetar med det, säger Anton.
Hur går det att vara blind och mixa?
– När andra mixar musik kanske man mixar för mycket med ögonen och tittar på eq-kurvan i stället för att lyssna på hur det låter. Det problemet har inte de synskadade, utan de skruvar tills det låter bra. De lyssnar och låter bli att mixa med ögonen, säger Niclas. Anton poängterar att många är mer försiktiga och rädda om sin hörsel eftersom det är det sinne de har kvar för att navigera och fortsätter.
– De hittar ofta sina egna sätt hur de kan komma runt sina begränsningar i studion; använda händer, fingrar för att mäta avstånd och bedöma placeringar, känna sig fram, lyssna sig fram. Det blir bökigare när de ska sätta upp många stativ och kablar, vilket medför att vi får tänka på sådant i hela verksamheten: hålla saker borta från golv, placera saker så att ingen skadar sig.
Och så länge förutsättningarna finns blir många helt självständiga och oberoende av synen eller hjälp från seende.
– En deltagare för några år sedan tog ett trumset, bar iväg det till en toalett, riggade det med mickar och spelade in det på dasset helt på egen hand för att få rätt sound, berättar Anton.
– De flesta deltagare vi haft har ingen syn alls, och en del kanske har 20 % syn eller så – men den här trumsetskillen hade ingen syn. Det är inspirerande. Det är coolt att se någon sitta med flera syntar samtidigt och jobba nästan obehindrat bara för att de själva vill och har lärt sig.
