REPORTAGE: FSF-dagen 2018
En mästarstudie i bildberättande
Text & foto: Jonatan Kruse
När Föreningen Sveriges Filmfotografer bjuder medlemmar och intresserade till föreläsningar och workshop, är det en hel bransch som samlas på Bio Victor i Stockholm. Att film och bildberättande står i fokus är inte ovanligt, men att filmfotot och tankarna bakom det får ta all uppmärksamhet timme efter timme är FSF så gott som ensamma om. Monitor tog plats på en av årets mest spännande serie föreläsningar – med en av Hollywoods giganter.
FSF gör inte mycket väsen av sig för den stora publiken. Vissa känner igen bokstäverna som en självklar avslutning i filmfotografernas byline, men det är få som kan berätta vilka de är eller vad de står för.
– Vi är en ideell förening för filmfotografer, svarar Michael Kaare Petersen självklart när Monitor ställer frågan.
– Vår uppgift är att föra samman yrkesmänniskor, men också att inspirera, fortbilda och verka som en intresseorganisation inom ett smalt men viktigt konstnärsområde.
Med dagens föreläsningssatsning, som fokuserar på att hitta det cinematiska berättandet i filmer och tv-serier, är det tydligt att FSF vill hitta en bredare publik. Mästerfotografen Seamus McGarvey (Anna Karenina, Fifty Shades of Grey, Avengers, Life, med flera.) är dagens affischnamn och man har också samlat en hel del utställare och distributörer för att skapa en helhet åt eventet.
– Jag tror vi behöver bli tydligare med fler och större samlingar för att fortsätta vara relevanta, säger Michael Kaare Petersen. Det finns så otroligt mycket att göra, och ställer väl en upp följer ofta en hel rad andra intresserade efter, förklarar han. Det gäller bara för oss att vara tydliga med initiativet.
Fotografernas dogma
“Ljus – sök skuggor och kontrast även i det lilla!”
Bio Victor är filmhusets mäktigaste biograf, och den är mer än halvfull när dagens första gäster välkomnas på scenen. Carl Sundberg, Frida Wendel och Johan Holmquist är alla filmfotografer med tv-serier i ryggen, och uppgiften de fått är att samla tipsen hur man gör även serien cinematisk. Hur man bygger ett eget bildberättande som chefsfotograf, istället för att bara dokumentera dialog.
– Försök att hålla dig till rimliga ambitioner, öppnar Carl Sundberg sina femton minuter av talartid framför publiken.
Sundberg tipsar om betydelsen av ett eget, privat dogma som man följer på fältet och under arbetet. De rimliga ambitionerna menar han är en förutsättning för att jobba inom ett projekts ekonomiska och praktiska preferenser, i stället för att drömma sig utanför det. Att fördela ambitionerna jämt över en helhet, i stället för att bränna allt krut på en favoritbild och sedan vara pank.
– Ljus – sök skuggor och kontrast även i det lilla!
Regeln kan vara självklar, men när stressen är uppenbar, bildlistan lång och sömnen långt borta är det lätt att glömma vad som håller kvaliteten uppe. Den enkla regeln om att hela tiden fylla histogrammet med både skuggor och högdagrar kan vara vägledande, och skapa en lägsta ribba för kvalitet.
– Och om du ser en vid bild – ta den!
Sundberg påminner om att budgeten för tv-serier långt ifrån alltid rymmer perfekta bildmanus och byggen för bombastiska vida bilder. Men att de ibland kommer längs vägen, om man bara upptäcker dem som fotograf och är beredd att ta dem i flykten.
Ta hand om ditt team
Att FSF-evenemang är yrkesinriktade och helt fokuserade på den bildberättande delen av hantverket råder ingen tvekan om. Så gott som samtliga i rummet har gedigen fotobakgrund, i foajén utanför trängs leverantörer av specialiserad filmfotografutrustning och dagens affischnamn Seamus McGarvey är en superdoldis i kretsarna. På scenen samsas fotograferna Frida Wendel och Johan Holmquist om att tipsa sina kollegor från fältet, och tanken på ett personligt dogma förenar dem alla.
– Take care of your team, inleder Frida Wendel och sätter med det en tydlig rubrik på sitt anförande.
Wendel försöker ofta binda samman scener till större enheter, och reducera antalet skott och inställningar. Från scenen visar hon hur hon skapar åkningarna med egen konsumentkamera, innan de ger sig på tagningarna på riktigt. Wendel opererar ofta kameran själv, och i exemplet är den en kombinerad easyrig med åkvagn som ger mesta möjliga flexibilitet. Ljussättningen är enkel med lättningar och kompletteringar av en befintlig och genomtänkt mjukljusmiljö. Monitor frågar om hur hon tänker om att många av serierna distribueras på mobiltelefon, och Frida dröjer en stund med svaret.
– Man tänker nog vanlig tv på väggen, säger hon leende och sneglar på tv:n bakom oss, det är nog den gemensamma nämnaren även om bilderna vi skapar konsumeras på så många fler plattformar än så.
Johan Holmquist är sist ut av inspiratörerna, och hans stalltips är lika fräckt som enkelt.
– Stjäl idéer och låna idéer, förklarar han och visar en rad exempel där en film ofrivilligt burit frukt åt en annan. Att stölderna sker så raffinerat så att även proffs till slut har svårt att se likheterna mellan originalscen och kopia tycker Holmquist ingår i dealen. Vidare påminner han om den ständiga, ständiga stressen och att tid är fotografens absolut viktigaste valuta på inspelningsplats.
– Använd fjärrstyrt ljus där du dimmar från iPad, tipsar han, det gör att en inställning kan användas flera gånger eller ge olika karaktär. Liksom att använda de förutsättningar som miljön ger dig – om du har en perfekt båt framför dig ska du inte lägga pengar på att hyra ett fartyg.
Filmfotograferna Frida Wendel, Johan Holmquist och Carl Sundberg tipsar om sina egna dogman och ledord.
Nu kommer blomstertiden
“Ni som jobbar mot kund redan på inspelningsplats, överväg att sätta en look redan i en LUT från början, och lägg in den i skärmarna.”
Kaffepaus, allmänsnack och lite nyfiket pilla på utrustningen utanför biografen. LED-ljus har helt tagit över glödvarianten, och dagens lampor varierar både effekt, värme och färg från en telefon. Tiden att välja varma eller kalla rör vid uthyrningen är över. För fotografen är även färg i högsta grad berättande, och i modern filmproduktion är ljussättningen ett samspel vad som sker på inspelningsplats och vad som senare görs i graden.
Ola Bäccman är en av landets mest rutinerade colorister med en lång rad lång- och reklamfilmer på CV:t. Under föreläsningarna bjuder han på en djupdykning i samarbetet med Crazy Pictures och Den blomstertid nu kommer – ett samarbete som definitivt inte hörde till vanligheterna.
– Film handlar om kontraster, både luminanskontraster men även kontraster i färg, öppnar han sitt anförande. Lär dig hur färghjulet ser ut och hur motsatta färger i ljuset fungerar med varandra, uppmanar han.
Bäccman visar tydligt hur varje genomtänkt film bygger på två eller tre huvudfärger, och hur man sedan förhåller sig till dem genom filmen. Varje film har sin look, och tittaren förstår blixtsnabbt kontraktet och läser berättelsen utefter det.
– Ni som jobbar mot kund redan på inspelningsplats, överväg att sätta en look redan i en LUT från början, och lägg in den i skärmarna.
En LUT – Look Up Table – är en färgnyckel för att antingen utläsa naturliga färger från kamerans avmättade C-log eller S-log. Men den kan också användas till att styra färgerna åt det håll man är ute efter redan på inspelningsplats, och det är det Bäccman tipsar om från scenen.
– Dels kan fotograf, regissör och team lättare göra sig en uppfattning om man är på väg åt rätt håll med rätt LUT i skärmen. Men man leder också kunden rätt – och slipper någon som förälskar sig i en färgsättning man vet att man inte kommer använda.
Bäccman tillhör de etablerade coloristerna, och hans hantverk är guld värt för att maximera filmens visuella upplevelse. Men när han fick en Facebook-ping från fotografen Hannes Krantz och Crazy Pictures tvekade han inte en sekund att ställa upp, även om ersättningen var reducerad.
– Du skickade den tyngsta fakturan i hela projektet, skrattar Hannes när han presenteras på scenen, men får snabbt svar på tal.
– Ja, men ni gjorde ju allt själva, jag var en av väldigt få externa som fick hjälpa er, svarar Bäccman!
Coloristen Ola Bäccman och DoP Hannes Krantz i dialog om ljussättningen bakom Den blomstertid nu kommer under FSF-dagen 2018. En detaljstudie!
Dramatiska färger
FSF-möte och workshop på filmhuset i Stockholm och på scenen samsas coloristen Oscar Bäccman och Crazy Pictures fotograf Hannes Krantz för att visa hur arbetet gick till bakom Den blomstertid nu kommer. I publikmörkret sitter Monitors reporter vars anteckningsblock fylls av allt färre ord. Det sägs nämligen inte så mycket under eventet, i stället visas det bilder och både tal- och skriftspråk blir med timmarna en parentes. Under eftermiddagen med mästerfotografen Seamus McGarvey sägs det nästan inte ett ord – i stället är det filmduken som får bära berättelsen.
Långfilmen Den blomstertid nu kommer är Sveriges effekt-tyngsta långfilm genom tiderna, och den är från första rutan till sista inspelad på en Sony FS7. För den insatte låter det som att välja trimmad moped framför motorcykel på en resa genom Afrika, för Crazy Pictures är det statement att skickligheten sitter i hjärnor och händer och inte i lyxiga varumärken.
På bioduken visas scen efter scen, med lager efter lager och ljussättning och dragna färger. Materialet drar iväg rejält, det handlar inte om nyanser från originaltagningarna utan om att hitta visuell och tydlig dramatik i varje filmruta. Duken på Bio Victor växlar hela tiden från arbetsmaterial till det där typiskt filmiska, som det är svårt att sätta ord på men som uppstår i samarbetet mellan fotografen och coloristen på scenen.
– Jag lägger nästan alltid ett subtilt men sammanflätande korn i slutet av lagerstacken, förklarar Bäccman och syftar på det skikt av filmkorn som hjälper effektlagren att sitta ihop. Men här valde vi att lägga kornlagret allra först och göra det rejält – så att effekterna affekterar kornet i stället för tvärtom. Jag vet inte om jag någonsin kommer göra det igen, men det fungerade lysande i Den blomstertid nu kommer, och är en del av det som ger filmen sig magi.
Mästerskap under tystnad
Eftermiddag och dags för Seamus McGravey. En lågmäld filmmästare med över sextio Hollywoodproduktioner tar plats på scenen och nästan genast släcks salongsljuset för en rad filmexempel. Undertecknad hinner notera ett citat om att Nicole Kidmans lösnäsa var en nemesis under arbetet med The Hours.
– I de vida bilderna fungerade den bra, men när hon grät och visade känslor kändes den som ett ljus från IKEA, skrattar McGarvey innan han nästan helt försvinner i tystnad i filmsalongen.
Det ena filmiska exemplet efter det andra skapar till slut intrycket att det är själva bilden som berättar. Jag hinner höra att fotografen älskar närbilder, älskar att titta på människor. Älskar ansikten.
Och sedan visar mästaren sin storhet. Han berättar den inte, inga ord – i stället guidar bioduken in oss i själva filmkonstens epicentrum. Till slut inga repliker, bara bild efter bild efter bild i ett lika tydligt som suggestivt bildberättande bortom ord och textrader. Monitors anteckningsblock får vita blad, samtidigt som filmduken gräver sig allt djupare i filmkonsten.
Why film?
FSF ville med dagen väcka intresse och inspiration till själva bildberättandet, bortom repliker och samplad dialog. Och man avslutar i vacker anda med filmiska höjdpunkter i absolut världsklass – signerade en mästare som sitter lugnt avspänd och svarar på de frågor han får.
– Varför film?
En lätt nick upp mot duken och orden är överflödiga.
En bildens man. En bildens dag. Och Monitor tar sitt block, sin kamera och tackar FSF för en ytterligare liten pusselbild till filmens förståelse.
